Kinakonkurrensen ökar – pröva marginaler och leverantörsval

Kinas växande industriexport riskerar att göra Europa mer beroende av kinesisk produktion, varnar Jens Eskelund, ordförande för EU:s handelskammare i Kina och A.P. Møller-Maersks högsta representant i Nordasien. Han efterlyser snabba insatser för utvalda industribranscher. För svenska företagare aktualiserar utvecklingen två frågor: hur länge marginalerna klarar prispressen och hur lätt kritiska leverantörer kan ersättas.

Eskelunds huvudinvändning gäller inte storleken på Europas handelsunderskott. Risken är i stället att europeiska företag slås ut inom områden där förlorad tillverkningsförmåga blir svår att ersätta. Sällsynta jordartsmetaller är ett av de områden han pekar ut.

Samtidigt lockar kinesiska industrikluster med närhet till komponenter, teknik och tillverkning. Europeiska företag använder därför i större utsträckning produktion i Kina för att konkurrera även på andra marknader, beskriver Eskelund.

För ett svenskt industriföretag kan billigare inköp stärka marginalen på kort sikt. Men om en avgörande komponent bara kan köpas från ett fåtal tillverkare kan samma inköpsbeslut öka sårbarheten. Inköpspris och leveransberedskap behöver därför bedömas tillsammans.

Eskelund beskriver också hur Kina tillverkar allt fler av de industrivaror landet tidigare köpte utifrån. Minskade exportmöjligheter till Kina är därmed inte enbart en fråga om svag efterfrågan eller europeiska företags konkurrenskraft, utan också om att kinesisk produktion ersätter import.

För svenska exportörer är det ett skäl att pröva försäljningsbudgeten produkt för produkt. Vilka erbjudanden är fortfarande svåra att ersätta lokalt? Var konkurrerar företaget främst med pris? Även mindre underleverantörer till stora exportbolag behöver diskutera hur kundernas orderutsikter förändras.

Eskelund varnar dessutom för att europeiska företag inte bör utgå från att olönsam kinesisk produktion snart försvinner. Hans bedömning är att modellen kan bestå längre än konkurrenterna räknar med.

Eskelund vill att EU väljer vilka industriella förmågor som måste bevaras och sedan utformar åtgärder efter respektive bransch. Vindkraft, läkemedel och kemi har olika behov, framhåller han. Breda handelshinder är inte hans föreslagna väg.

– Vi måste ta hand om de 10–15 procent av handeln som från ett ekonomiskt säkerhetsperspektiv skapar problem. Det är det bästa sättet att skydda resten av handeln.

Procentsatsen uttrycker Eskelunds bedömning, inte omfattningen av något beslutat EU-program. Företag bör därför inte bygga investeringskalkyler på att den egna branschen kommer att få skydd eller stöd.

Nästa steg är en genomgång med försäljnings- och inköpsansvariga: identifiera produkterna med störst prispress, kartlägg ursprunget för kritiska komponenter och beräkna kostnaden för alternativa leverantörer. Lägg sedan en plan för hur länge företaget klarar lägre marginaler utan att äventyra likviditeten.