Nytt FoU-avdrag kan lyfta Sverige som kunskapsnation

Forskning och utveckling brukar inte vinna några valrörelser. Det är sällan FoU-politik som avgör ett samtal vid köksbordet. Men få frågor har så direkt koppling till hur många jobb som finns i Sverige om tio år – och det är precis det budskapet Dr Nima Sanandaji tar med sig till Stockholms Handelskammare, när han presenterar en ny studie om ett stärkt FoU-avdrag.

Sverige har länge varit en av världens mest forskningsintensiva ekonomier. Omkring 3,6 procent av BNP går till forskning och utveckling, mer än både USA och EU-snittet, och näringslivet står för den absoluta merparten av notan.

Problemet är att försprånget krymper. Internationella FoU-investeringar hamnar allt oftare i USA och Asien, och allt mer sällan i Europa. Samtidigt konkurrerar land efter land med generösa skatteincitament för att få forskningsavdelningarna att landa just hos dem. Ett svenskt avdrag som är litet, krångligt och takbegränsat blir då en nackdel snarare än ett stöd.

Frågan är dessutom högaktuell politiskt. En statlig utredning har föreslagit ett nytt skatteincitament baserat på utgifter för FoU-personal, där huvudalternativet är ett förhöjt kostnadsavdrag på 300 procent av lönekostnaderna för dem som faktiskt forskar. Näringslivsorganisationerna står bakom modellen och vill se reglerna på plats vid årsskiftet.

Det mest slående i studien är jobbeffekten. Ett generöst och enkelt FoU-stöd utan tak bedöms kunna bidra till i storleksordningen 27 000 nya jobb.

Men de jobben är inte 27 000 disputerade forskare. Poängen är att FoU-verksamhet drar med sig hela värdekedjor:

• Utveckling – ingenjörer, tekniker, laboratorie- och testpersonal.
• Produktion – när något utvecklas i Sverige är sannolikheten större att det också tillverkas här, åtminstone i första skedet.
• Underleverantörer – verkstäder, komponenttillverkare, kalibrering, certifiering.
• Tjänster runt omkring – logistik, IT-drift, juridik, patent, ekonomi och försäljning.
• Lokal service – allt det som växer när en arbetsplats med välbetalda tjänster etableras på en ort.

En utvecklingsavdelning som stannar i Sverige håller i praktiken flera hundra andra tjänster vid liv i sin omgivning.

Just enkelheten återkommer i studien. Ett stöd som kräver konsulthjälp för att söka gynnar de stora bolagen, medan det är de mindre teknikföretagen som har mest att vinna på några extra utvecklare. För ett bolag med tio anställda kan skillnaden mellan ett krångligt och ett enkelt avdrag avgöra om nästa produktversion byggs över huvud taget.

Tre saker är värda att hålla ögonen på för den som driver utvecklingsintensivt företag: när reglerna träder i kraft, hur FoU-personal definieras och vilken dokumentation som krävs för att avdraget ska godkännas.

Sverige behöver inte bygga något från noll. Grunden finns: hög forskningsintensitet, starka industrikluster, ett näringsliv som redan står för den största delen av landets FoU och en utredning som ligger på bordet.

Det som återstår är kalibreringen – att göra avdraget tillräckligt generöst, tillräckligt enkelt och tillräckligt långsiktigt för att företagen ska våga lägga sina nästa utvecklingsprojekt i Sverige i stället för någon annanstans.

Om studien får rätt är utväxlingen ovanligt konkret för att vara skattepolitik: fler ingenjörer i arbete, fler underleverantörer med orderböcker och ett kunskapsförsprång som går att behålla i stället för att bara förvalta.