Anna Åkerman förlorade byrån – nu vill hon göra omstarten till en affärsstrategi

På ett frukostmöte lyssnar Anna Åkerman till en man som talar avspänt om att hans bolag behöver gå i konkurs. Själv ska hon till tingsrätten samma dag med samma ärende. Men för henne handlar det inte bara om ett företag som inte längre klarar sig. Hennes identitet är tätt sammanvävd med inredningsbyrån som hon nu måste lämna bakom sig.

Anna Åkerman har omkring 30 års erfarenhet av företagande. Hennes inredningsbyrå hade tio anställda, men när lågkonjunkturen slog till blev situationen till slut ohållbar. Bolaget försattes i konkurs.

Hon hade byggt företag med tillväxt och framgång som mål. Däremot saknades en plan för vad hon skulle göra om verksamheten inte höll. Det är en konkret brist hon i efterhand har dragit lärdom av.

– Jag hade velat ha hjälp långt innan jag gick i konkurs. Ett stöd där det inte känns så skrämmande om man skulle behöva gå igenom ett misslyckande, säger Anna Åkerman.

I dag vill hon använda erfarenheterna för att stötta andra, särskilt kvinnor som driver företag. Ambitionen handlar både om att våga ta affärsrisker och om att få stöd när utfallet blir ett annat än det planerade.

Frukostmötet hade fått henne att hoppas på förståelse från omgivningen. I stället upplevde hon att stödet uteblev och att hon blev utfryst från flera styrelsesammanhang där hon tidigare varit aktiv.

Åkerman tolkar bemötandet som delvis kopplat till att hon är kvinna. Det är hennes personliga erfarenhet och bedömning, inte ett belägg för hur alla kvinnliga och manliga företagare behandlas efter en konkurs.

Hon berättar också att hon blev hotad av en man i direkt anslutning till konkursen. Efteråt valde hon att vara mindre synlig i offentliga sammanhang för att få återhämta sig.

Den ekonomiska förlusten var inte det svåraste. Pengarna såg hon som möjliga att arbeta ihop igen. Tyngre var känslan av att en del av henne själv hade försvunnit med bolaget.

Erfarenheten förändrade hennes syn på beredskap. Att kunna börja om ska inte behöva bygga enbart på personlig uthållighet. För henne hör det numera till affärsstrategin att på förhand tänka igenom vägen tillbaka efter ett misslyckande.

För andra företagare väcker berättelsen en praktisk fråga: innehåller affärsplanen bara tillväxtmål, eller också beredskap för ett bakslag?

En användbar utgångspunkt är att i förväg identifiera vilka personer man kan tala öppet med om ekonomiska problem och vilket stöd som kan behövas om verksamheten måste avvecklas. Det ersätter inte ekonomisk eller juridisk rådgivning, men kan minska ensamheten när svåra beslut ska fattas.

Åkerman efterlyser fler sammanhang där kvinnor hjälper varandra och där ett misslyckande inte stänger dörren till fortsatt företagande. Hon vill själv engagera sig mer i de frågorna. Någon konkret ny stödverksamhet är däremot inte presenterad.